Tjejvasan 2016 - en komplicerad historia

Om 3 dagar (på lördag) är det dags för Tjejvasan mellan Oxberg och Mora, en sträcka jag åkt 3 gånger tidigare och även en gång mellan Hökberg och Mora i Stafettvasan. Därutöver jag har även åkt 3 mil i Norberg vid två tillfällen. Detta skulle bli 5:e året i rad jag åker ett 3-milslopp i februari (efter varje gång säger jag aldrig mer...)

Jag lyckades ju vinna en startplats via ICA i år och tänkte att "jag kör"! Det kan ju även i så fall bli en ny Tjejklassiker, eftersom jag redan är anmäld till Tjejvättern.

Vintern gick och snön lyste med sin frånvaro. Jag blev mer och mer opepp på att åka. Jag tycker att jag legat i som en liten iller och åkt så fort det funnits möjlighet, men aldrig kommit upp i några längre sträckor (max 1 mil vid några fåtal tillfällen) och den blygsamma siffran av totalt 12,8 mil denna säsong.

För 2,5 vecka sedan avled mina bonusbarns mamma helt hastigt och oväntat - och jag tänkte direkt att jag säljer min plats, det kommer att krocka med begravning, flyttning av möbler o s v. Dessutom blev det en väldig chock för alla oss närmaste, speciellt för mina bonusbarn. Förtvivlade ungdomar, präster och poliser i huset. Chocktillstånd. Jag jobbade som en robot, maken hjälpte till med mycket praktiskt och stöttade sina barn. Jag satte ut startplatsen och sålde den ganska fort.

Men, i helgen som gick började jag ändå ångra mig liiiite. Började kolla upp om det fanns några platser att köpa. Efter pepp från både maken och mamma, köpte jag mig en plats och kan använda om jag vill. Nu har de dessutom superspår, finaste förhållanderna på många vintrar. Tänkte åka till Högbo i dag och testa hur kroppen känns efter 1,5-2 mil.

Vad händer? Jag känner mig förkyld! Offkårs... ! Samtidigt som jag ser såna här bilder i mitt Instagramflöde.

Fortsättning följer.